Typsnitt och font

(ur TNC-Aktuellt 1989:4)

Det händer att folk förfasar sig över att man använder det hemska engelska ordet font när man har det gamla hederliga svenska ordet typsnitt att tillgå. De förfasar sig i onödan. Font och typsnitt är nämligen inte samma sak.

För hundra år sedan fanns varken typsnitt och font som svensk fackterm. Tryckerifolk talade i stället om olika stilar. Med en stil menade man en uppsättning typer i en viss storlek med viss utformning av teckenbilden.

Den här terminologin fungerade utmärkt ett gott stycke in på 1800-talet. Men mot slutet av århundradet blev det vanligt att tryckerierna skaffade många uppsättningar typer i varje grad, och då uppstod behovet av en term för själva bokstavsformen, oberoende av storlek. Sedan början av 1900-talet har man använt termen typsnitt i denna betydelse. När fotosättningstekniken blev vanlig under 1970-talet skapades termen teckensnitt som synonym till typsnitt. Båda dessa termer används i dag, och de har exakt samma betydelse.

Ett typsnitt är alltså en utformning av en uppsättning tecken. Det vanligaste typsnittet heter Times, och det kännetecknas bland annat av stor skillnad i grovlek mellan staplar och hårstreck, stor x-höjd och rundad övergång mellan staplarna och de spetsiga serifferna. Ett annat vanligt typsnitt är Helvetica, som har jämntjocka linjer och saknar seriffer.

De flesta typsnitt finns i flera snittvarianter som skiljer sig från varandra i fråga om grovlek, bredd eller lutning. Typsnittet Helvetica finns i ganska många snittvariater, bl a mager, normal, halvfet, smal, smal halvfet, kursiv, halvfet kursiv och smal halvfet kursiv. Olika snittvarianter av samma typsnitt är utformade för att kunna användas tillsammans. Halvfet kan användas till rubriker, normal till vanlig text och kursiv till särskilt viktiga ord. Olika typsnitt kan dock inte blandas hur som helst.

Varje typsnitt kan fås i olika storlekar, grader. Man kan alltså inte tala om stora och små typsnitt, eftersom typsnittet som sådant inte har någon bestämd storlek.

Även den gamla termen stil har levt kvar. Den används ofta i dagligt tal bland fackmän i betydelsen 'bestämd grad och bestämd snittvariant av typsnitt'. Den engelska facktermen för samma begrepp var fount. I amerikansk engelska använde man variantformen font.

Från denna historiska utvikning hoppar vi raskt över till den moderna sättningstekniken. För att en skrivare eller en sättmaskin skall kunna åstadkomma tecken behöver den information om hur tecknen skall vara utformade. I äldre typer av fotosättmaskiner fanns en filmremsa med negativa bilder av bokstäver, siffror och andra tecken. Det behövdes en benämning för filmremsan, och amerikanarna valde då att utvidga betydelsen hos den gamla boktryckartermen font. I Sverige försökte man lansera den nyskapade termen teckensats. Denna term har dock aldrig fått fotfäste i språkbruket, utan folk säger font även på svenska. Ett problem i sammanhanget är att den engelska termen font även har kvar sin gamla betydelse 'stil'. När man översätter från engelska till svenska får man alltså ha i minnet att font ibland skall översättas till font och ibland till stil.

I moderna fotosättmaskiner och laserskrivare finns inga filmremsor. Informationen om tecknens utseende är i stället lagrad digitalt i RAM-minne eller på diskett. Ordet font har dock hängt med, och står nu för den lagrade information som används för att generera tecken.

Teckenuppsättningen på fonten varierar mellan olika maskiner och olika språk. En teckenuppsättning avsedd för svenska språket måste t ex innehålla bokstäverna Å, Ä och Ö, medan man kan avvara sådana exotiska tecken i en amerikansk teckenuppsättning.

Varje tecken i fontens teckenuppsättning motsvaras av en digital kod. Vilka tecken som motsvaras av respektive digitalkod bestäms av en teckentabell.

En font omfattar som regel en enda snittvariant. Times normal ligger alltså på en font och Times kursiv på en annan. Många sättmaskiner ger dock möjlighet till modifiering av typsnitten, och på dessa maskiner kan man generera smala, breda och lutande snittvarianter från samma font.

På laserskrivare behövs vanligen en särskild font för varje grad. På fotosättmaskiner kan man däremot sätta många olika grader från samma font. En laserskrivare behöver därför dussintals fonter för att åstadkomma lika många stilar som fotosättmaskinen genererar från en enda font. Detta bör man hålla i minnet när man jämför prestanda hos skrivare och sättmaskiner.

Lars Törnqvist

Definitioner

typsnitt, teckensnitt
bestämd utformning av bokstäver, siffror och andra tecken
Ett typsnitt omfattar vanligen flera snittvarianter som skiljer sig från varandra beträffande grovlek, bredd eller lutning, men har gemensamma karakteristiska drag och är avsedda att användas tillsammans. Typsnitt finns som regel tillgängliga i flera olika grader.

grad
storlek hos tecken
Graden anges vanligen som det minsta radavstånd med vilket tecknen bör sättas, uttryckt i punkter. Svenska tryckerier mäter vanligen i Didot-punkter (0,376 mm). På kontorsmaskiner används oftast ett amerikanskt måttsystem, där 1 punkt = 1/72 tum (0,353 mm).

snittvariant
variant av typsnitt
Exempel på snittvarianter är mager, normal, halvfet, fet, kursiv, smal, bred.

stil
viss kombination av typsnitt, snittvariant och grad

font, hellre än: teckensats
lagrad information om utformningen av tecknen i en teckenuppsättning, vilken används för att generera dessa tecken i skrivare eller sättmaskin

teckenuppsättning
urval av bokstäver, siffror och andra tecken som används i ett visst sammanhang
Olika teckenuppsättningar förekommer på skrivmaskiner, präglingsmaskiner, datorterminaler, gnuggark, fotosättmaskiner, laserskrivare m m.

teckentabell
tabell som anger digitala koder för tecknen i en teckenuppsättning
Teckentabeller används framförallt i datorsammanhang.

Översätt sidan!

Madeleine Lars

besökare

sedan 2013-08-01